Sofie

Jag är ärligt talat glad och lyckligt lottad som har mina herrar Eriksson. Pjer är den bästa pojkvännen som finns, Alfons är mitt allt finns inget jag inte skulle göra för honom. Men det spelar ingen roll att dem finns här med mig, mina tankar är med mina minsta systerbarn. Hur mår dem, hur har dem det? Är de frågorna som spinner i mitt huvud. När jag kom hem från NKPG i torsdags fanns bara dem i mina tankar. Vad kan jag gör för att dem ska få det bättre? Jag skulle vilja göra allt för dem båda. Det bästa för dem just nu skulle vara att komma där ifrån. Jag måste sätta mig ner och väga fördelarna mot nackdelarn, kanske det svåraste av mina beslut någonsin.

Jag  är en av personerna som verkligen inte vill att man ska sära på familjer, men när man vet att barnen inte mår bra av att leva på detta vis så finns det inget annat val. I helgen ska jag läsa på och prata med familjen,  beslutet är nog redan taget från min sida. Jag måste vara den som gör detta.

Jag vet att du kommer hata mig, det har jag inga problem med nu faktiskt. Det som kommer göra mig glad och lättad är att jag vet att mina änglar är trygga och glada....